lottak

Nu står jag här mitt i livet som det heter med en underbar dotter som jag älskar över allt annat på denna jord. Livet har varit tryggt tills jag passerade 40, det var DÅ det började. Min dotter var sjuk under mycket dramatik, ambulansfärder, utredningar, operationer, flera utredningar, läkarbesök med mera.

När min dotter vart frisk, drabbades min pappa av Alzheimer, min fina, älskade pappa, min stora trygghet i livet. Sakta, sakta har han tynat bort, han äter inte själv längre, han har blöjor, han pratar inte, han går inte. Hälsade på honom idag och han sitter bara i en rullstol och sover, blicken är tom.

Efter det har jag pluggat i fyra år på Mälardalens Högskola, ensamstående mamma med studielån och en ständig kamp att få ekonomin gå ihop. När jag äntligen tog min fil kand i psykolog, vart jag arbetslös i tre månader, jag levde på små marginaler. Jag fick en projektanställning sen vart det en arbetslös sommar till. Under den tiden jobbade jag även extra på Gina Tricot.

Sen fick jag jobb på KFG, mitt på min semester i Bulgarien gick företaget i konkurs, där stod jag mitt i Bulgarien och fick ingen lön. Dessvärre tog det 60 dagar tills lönen vart insatt på kontot. Jobbet flyttades över till ett dotterbolag och jag fick behålla jobbet.

Under dessa år har Sonia, en ung kvinna som jag fick en värdefull kontakt med, lämnat jorden blott 30 år. JÄVLA CANCER. Mina vänners far dog några veckor senare. En god vän från studietiden fick leukemi och dog i julas samt Göran som valde att ta sitt liv. En gammal barndomsvän miste sin fru i cancer och i förra veckan var det en i min dotters klass mamma som dog. Vart finns mina tankar idag? Vart står jag?

Jag hatar sällan men jag hatar cancer och Alzheimer, fy fan för dessa avskyvärda sjukdomar som gör att barn blir föräldralösa, unga människor dör alldeles för tidigt. Alzheimer klassas som en anhörigsjukdom och tro mig, det är det. Cancer, utrota skiten...

Jag har lärt mig massor på en tioårsperiod, min dotters sjukdom gjorde att jag började studera, jag vill stötta människor som var i svåra situationer. Jag är så stolt över att jag vid 43 års ålder började studera. Jag har varit så rädd, så inåt helvete jävla rädd. Jag har känt sådan stor sorg i mitt liv, jag har fällt massa tårar. Jag har lärt mig att be om hjälp om jag har det svårt. Jag har lärt mig att bemöta människor i stor sorg, finnas där oavsett hur mycket jag känner personen. Skickat en kort till någon jag bara hälsar på för de ska inte vara ensamma i sin sorg. Jag har lärt mig att lägga min energi på människor som ger mig energi, sållat bort vänner som tagit mig för givet. Vänner som inte funnit där när jag har behövt dem. jag har lärt mig att värdesätta små saker, varför kallar jag det små saker? det behöver inte vara revolutionerande saker. Jag tänker alltid göra det lilla extra. Jag har lärt mig att tala om för människor hur mycket jag tycker om dem, hur de påverkar mig och mitt liv. Kärleken till min dotter gör nästan ont ibland för den är så stark.

Jag har haft bitterhet i mitt liv i många många år. Dessa människor är som iglar, de suger ur energin ur mig. De får ta sitt ansvar, av med offerkoftan för fan och börja leva. Flera vänner har mått dåligt vilket har tagit en del av min energi. Det gäller och vara rädd om vänskapen.

Det som hela tiden håller mig levande är min humor, jag är så jävla glad & tacksam över min humor. Älskar skratt, att få människor och skratta och att de får mig att skratta. Jag är så jädra rapp i käften säger många, snabb i tanken. Bra egenskap ibland och dålig ibland.

Ge alltid en komplimang om du menar det, det tar mindre än en minut av ditt liv. Till alla er som har läst min blogg under en lång tid, LOVA att du ler precis NU!!



Min unge ett år och åtta månader, sovandes i en resväska.
Det är lycka, hon har inte fått några men...