lottak

Den 11 december somnade min pappa in efter nästan sju års sjukdom i form av Alzheimer. Det är en fruktansvärd anhörigsjukdom. Att se min pappa tyna bort år efter år men ändå finnas fysiskt närvarande. Talet försvannn mer och mer, meningar blev till ett fåtal ord. Han slutade äta själv, han blev matad på slutet. Han kunde inte gå själv, han satt i rullstol samt att han hade blöjor.

Min fina & starka pappa. Han var min trygghet i livet. Han fanns alltid tillhands med sin positiva attityd och "det löser sig". En stabil pappa som gjorde allt för mig.

Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Jag saknar honom varje dag. Vetskapen om att våra föräldrar faktiskt ska dö en dag, förtränger nog vi fast vi är fullt medvetna. Jag är så glad och tacksam att jag fick en underbar pappa och att jag hann säga ALLT jag ville säga innan han somnade in för gott. Jag fick tala om hur mycket jag älskade honom, hur mycket han betydde för mig. Under alla år av hans sjukdom log han alltid när jag kom och hälsade på honom. Den sista gången jag träffade honom log han inte, då förstod jag att stunden snart var inne.

Alzheimer är en för jävlig sjukdom. Det är en anhörigsjukdom som gör att vi anhöriga dör inombords när vi slutar kommunicera med en person som vi älskar högt. Innan pappa försvann in i sjukdomen pendlade han mellan att vara klar i tankarna och att försvinna in i sjukdomen. Då vart jag ledsen när han fick sina vanföreställningar. Idag kan jag le åt det. När han berättade att det satt älgar, apor och andra djur i träden. På slutet höll jag bara med och sa: jag undrar hur älgarna har kommit dit?

På årsdagen kommer jag naturligtvis att bege mig till minneslunden med min Iphone i högsta hugg. Jag ska spela "In The Mood" med Glenn Miller. Det ska jag göra varje år den 11 december samtidigt som tårarna rinner av saknad.

Du var bäst Lennart Kajving!